Mikaelas Liv: What comes up must come down.

När man är liten och fortfarande inte utvecklat rädsla och förstånd så kunde man ofta finna sig i situationer där man tänkte: Jaha hur gör jag nu då? MAMMA! PAPPA!

Mins ni någon gång att ni tänkte: Åh där vill jag klättra upp och sedan när man nått toppen på trädet tänkt: Just ja, jag ska ju ta mig ner också!? Det gör jag.
Lite av den panikkänslan uppstod för mig när vi kommit till andra och sista baslägret innan toppen.

Klockan 10:00 började vi vårt äventyr upp för berget och jag kan säga att mitt ansikte ändrade både färg och uttryck under den kommande färdens gång. Från leende till Zombieface.

Klockan 12:00 nådde vi första baslägret och här var det meningen att vi skulle stanna men vi bestämde oss för att fortsätta till basläger två för att övernatta där. Vi stannade endast för lite mat och återhämtning sedan fortsatte färden med en himla fart.

Målet: basläger två och att ta det sista sängplatserna. För att nå detta mål var vi tvungna att "rejsa" med en grupp vietnameser som vi faktiskt lyckades "köra" om.
En färd som skulle ta fyra timmar tog oss två och en halv timme men trots "omkörningen" hann vi tyvärr inte fram i tid.

Till vår förfäran men ytterligare en erfarenhet rikare fick vi sova på ett golv av bambu under ett tak av presenning. Jag var helt slut och gråtfärdig när vi nådde fram och insåg vad vi skulle få utstå denna natt och att jag dessutom hade ca fyra timmars vandring kvar. Två timmar upp och två timmar ner.

Niklas tog allt med en klackspark (som vanligt). Medan jag var nära på att ge upp var han fast bestämd över att nå toppen. Men jag var lite orolig för värdet vart sämre och sämre och Niklas mer förkyld.

Den natten är den längsta i hela mitt liv. Jag har aldrig längtar efter morgon så mycket i hela mitt liv. Men vi tog oss igenom den och dagen efter natten, av i stort sett ingen sömn, började vi den sista vandring för att nå toppen.
Vid den här tidpunkten var det bara känslan av att bli lämnad ensam på baslägret och vinnarskallen som motiverade mig. Allt annat skrek bara: Jag vill hem och ta en varm dusch.

Värme byggde vi upp ganska snabbt och senare kom mjölksyran, yrseln och ett jäkla illamående. Niklas mådde bra...Jag trodde inte jag var så här dåligt skick och hade så här dålig "kondis" för det vart riktigt svårt att andas när vi började närma oss toppen.
Vi började vid 2800 m (basläger två) och för att ta oss till toppen var vi tvungna att först ta oss ner på 2500 m och sedan börja stigningen till toppen 3,143 m.ö.h. Ni kan ju tänka er hur motiverande det var när han berättade det för oss.

Klockan 12:00 nådde vi toppen och målet för denna resa. Det var så skönt! Där uppe blåste det storm och tyvärr var det dimma runt hela toppen så man såg inte så mycket mer än just toppen.
Det kändes i alla fall toppen. Nu var det bara hela vägen ner så skulle jag få en varm dusch.

Nedstigningen började bra och slutade med genomblöta skor och leriga kläder. Vi tog oss ner till tvåan där vi åt lite mat och vilade sedan bar det av till ettan där vi skulle stanna en sista natt för att sedan bege oss till varmduschen.
Ner till basläger nummer ett kom vi, men inte utan ansträngning för min del. Orken började att ta slut, benen började vika sig för mig och jag orkade inte längre hålla emot i nerförsbackarna. Som tur var hade jag min stöttepelare med mig och psykiskt var jag fortfarande pigg så att jag kunde peppa på mig själv.

När vi kom ner bjöds vi på god mat och ett liten hus att sova i. Fortfarande väntade en natt ute i kylan men denna natt var inte alls lika ångestladdad som den innan. Nu hade vi bara de sista två timmarna kvar innan den efterlängtade varmduschen och det värmande täcket.

Under natten åskade det så att hela hyddan skakade och man trodde att självaste Thor knackade på dörren. Väldigt häftig upplevelse.
Morgonen därefter möttes vi av regn...som aldrig slutade så det var bara att ge sig ut. Ingen idé att vänta och det var tur att vi inte gjorde det för det fortsatte att ösa ner. Jag tyckte synd om det människor som vi mötte som var på väg upp i det där vädret.

Sista biten ner var den bästa tycker jag. Det kan ha berott på att det var just den sista biten eller för att den faktiskt vart den mest äventyrliga biten och för att jag orkade hålla farten uppe. Upp mot toppen var det mest lera och sten och klättring (med både ben och armar) och växtligheten väldigt lik den där hemma. Men den här sista biten ner gick vi genom skog och en annan sorts växtlighet och den bästa biten var genom vatten. När ni ser bilden kommer ni förstå ;). Det var så himla häftigt. Det hade regnat så mycket under natten att floden i skogen fyllts ut så mycket att vägarna bredvid försvunnit, ner i vattnet.

Sammanfattning: Det var väldigt, väldigt jobbigt men mycket värt det. För man vinner mycket på att testa sig själv på det där viset. Min kropp är helt slut och mina gamla hockeymuskler har totalt dragit ihop sig. Men det var så häftigt. Trotts att det var tunn luft och att jag vi ett läge fick lock i öronen p.g.a. stigningen så kändes det så bra när man pressat sig till det läget att man lyckas nå målet. Detta äventyr är helt klart det största kraftprov jag ställts inför hittills i mitt liv. Kanske kommer det fler men just nu ser jag fram emot sol och bad i Koh Tao.

Det var vår resa upp och ner för Indokinas högsta berg Fansipan 3,143 m.ö.h.

Jag hade aldrig klarat det utan dig älskling. Tack för att drog/puttade med mig.

M.N.

Guiden och Niklas

Porterns som bar allt hela vägen upp till basläger två och ner igen. Han verkade inte ens berörd av detta. Den här killen har jobbat som porter sedan han var 15 år, han var nu 20. Han var gift och skild igen med två döda barn. Det han helst av allt ville var att hitta en ny fru. Jag frågade varför? Svaret var: Han vill inte vara ensam och han vill ha barn. Berättade guiden med ett litet skratt efteråt. Jag vet inte om det var det här med göra barn grejen som var lite rolig. (kanske fanns det mer bakom den översättningen;) Intressant historia i alla fall.